Critic, Min Vardag

Jag kan inte hjälpas.... det går inte! det bara flyger ur munnen på mig....

När jag går in i ett varuhus och ett Aluma-ombud(Hemlösas tidning) står i öppningen av varuhuset och basunerar ut att han säljer just alumas tidning så flyger dessa små orden ur mig
- Tack, men den har jag redan....

Varför ohh varför måste jag säga så? det hugger till i magen varje gång... jo såhär var det:

För ett tag sedan så var jag en mycket flitig Aluma köpare... jag köpte ständigt och konstant och var gång någon frågade mig så sa jag alltid
- tack, men den har jag redan (för det hade jag ju)

Sen har det suttit fast(Gosch, ja jag vet vilken dålig ursäkt det är!)

I veckan skulle jag in på IKEA snabbt och kolla lite saker och där står han, han med tidningen, den hemlöse.. han siktar in sig på mig.. jag ser riktigt hur han spänner ögonen i mig...han tänker fråga mig!!! jag viker undan blicken... tänker
- shit, shit, shit... vad ska jag göra? har jag 30:-? jag fummlar i väskan... min kropp forstätter sin raka marsch in mot IKEA
- Alumas Tidning!
hör jag honom skrika innan jag praktiskt taget springer in i varuhuset
- Tack, den har jag redan skriker jag tillbaka utan att bry mig en sekund om alla som kollar.....

Väl inne i byggnaden stannar jag upp, pojkvän kommer lunkande efteråt och frågar varför jag ens måste ge en respons till honom.

-Han tilltalar ju mig! han pratar MED mig! Det är oartigt att inte svara tillbaka! väser jag genom tänderna. Jag kan inte vara som alla andra nochalanta svenskar som bara GÅR förbi och låtsas som om det regnar!

Nu kommer klumpen tillbaka, jag ljög för denna mannen, denna hemlösa man...

Jag tar upp min plånbok, tar fram 30:- och går som en skamsen våt hund ut till honom och räcker honom pengarna.. precis som om jag har gjort något fel.... jag har ju BARA ljugit för honom...

Men nästa gång(Denna månaden ut) kan jag säga det jag alltid brukar säga!

- Tack, men den har jag Redan!